På den ytan som vi nu kallar Konsul Olssons plats ska det enligt uppgift ha funnits ett fattighus. Jag har dock bara sett en bild på detta hus och den ser man här nedan.
”Här låg under många år det s.k. fattighuset och Hospitalskyrkan . Efter rivningen av fattighuset 1890 iordningställdes en syrénplantering provisoriskt på tomten 1907. ”Fattighustomten” var länge ett vardagligt namn på platsen.”
”Fattigvård, hade i äldre tid mest karaktär av ”…rent medborgerlig plikt”, skriver Gregor Paulsson i ”Svensk stad”. Fattighjonen hade sina särskilda hus där de fick matrester och begagnade kläder. En primitiv form av fattigvård tycks ha bedrivits omkring år 1700 i ett äldre fattighus, som fanns på tomt nr 32 motsvarande Södra Storgatan 5. I staden fanns på 1830-talet det första egentliga fattighuset i den gamla hospitalskyrkan på nuvarande Konsul Olssons plats. Hospitalskyrkan hade upphört att fungera som kyrka redan 1805 och från 1818 upplåtits för gymnastik åt trivialskolans elever. Själva fattighusinrättningen bestod av en envånings korsvirkesbyggnad med fyra fönsteröppningar åt Långvinkelsgatan. Den innehöll ett par mindre rum som beboddes av ”äldre fruntimmer som sett bättre dagar och hade någon förmögenhet”. Vidare fanns en större sal där ”2 mans- och 17 qwinnspersoner inlogerades”. Fattighuset revs 1890 sedan de boende året innan flyttats till den nya stora anläggningen Bergalid.”
Källa Stadslexikon.
”Där nu den öppna platsen med plantering är, var på den tiden stadens s. k fattighus, Det var ett helt kringbyggdt kvarter och innehöll dels bostäder för hjonen, dels ett tvåvånings korsvirkeshus med kontor på nedra botten
och i öfre våningen bostad åt sysslomannen, som då var stadsfiskal Rosenberg, hvilken styrde med järnhand. Han efterträddes afpastor Sjöberg, en blid och hjärtlig man, så skillnaden för ide stackars där intagna, blef säkerligen
mycket stor.
På den tiden fattighuset var inrymdt här hade hjonen det privilegiet, att de hvarje lördags eftermiddag hade fritt att gå ut i staden, då de alltid uppsökte sådana personer, som de visste sig få en slant af. Tyvärr förvandlades dessa slantar ofta i det då så lätt åtkomliga brännvinet. En af de på femtiotalet intagna hjonen, gemenligen kallad Sven Svängare, var på sin tid en mycket populär person. Då han hade sin fria lördagseftermiddag gick han omkring i gårdarna och sjöng sina glada visor, ej utan röst och alltid vid det mest strålande humör som om han varit en af samhällets lyckligaste. Fattigvårdens ordförande var på den tiden under många år S. P. Kalling som man alltid såg precis klockan tolf hvarje dag styra sina steg till fattighuset för att kontrollera och afsmaka dagens
middag.” Källa ”Helsingborg förr och nu” av Anders Borg.
Frågan är så klart om det finns mer material om detta hus?